Mitt verksamma liv har kretsat kring skola och utbildning, och efter pensioneringen kring pensionärsorganisationerna och de äldres situation i vårt land. Jag var bl.a. ordförande för Esbo svenska pensionärer i åtta år. Under dessa åtta år har mina åsikter om äldre människors livssituation förändrats ganska radikalt.
SFP har på partidagen den 12.6 fått en ny ordförande: Anna-Maja Henrikson. Vi gratulerar. Partiet fick också ett nytt program som vi skall återkomma till efter sommaren.
Sedan till aktuella frågor gällande seniorerna:
De flesta av oss har det rätt bra både vad inkomster och boende beträffar, men en stor grupp människor har det inte så bra. Ungefär en tredjedel av oss lever under den s.k. fattigdomsgränsen eller nära den, och behöver tilläggsresurser i en eller annan form. Varför är vi så tysta om denna realitet?
Nu talar jag inte om de äldre som lever på garantipensionen och har en bristfällig arbetskarriär bakom sig. Vi talar om den grupp människor som jobbat i 40 år eller mera, men haft en s.k. låglöneinkomst, med en pension därefter.
Det totala antalet svenskspråkiga pensionärer uppgår till 60000, av vilka en tredjedel har det rätt bra, en tredjedel en pension på 1000 euro eller något mera, och en tredjedel lever på understöd av kommun och stat och är helt beroende av samhällsstöd. Med detta som bakgrund är pensionärsförbundets devis att vi aldrig haft det så bra som nu en omtvistad sanning.
Med jämna mellanrum dyker vanvård av äldre, missförhållanden i attityder och dåliga boendeförhållanden fram i debatten och i olika rapporter. Detta sker inför öppen ridå och förklaras då allmänt med bristande resurser. Bristande resurser är förstås en orsak som inte kan bortförklaras. Det viktigaste är ändå den attityd som samhället har till äldre personer.
Då vi efter decennier av politiska strävanden fick en lag om äldreomsorg trodde man att en förbättring skulle ske. Lagen innehöll bestämmelser om ett s.k. äldreråd som nu fick en lagstadgad uppgift. Efter en genomgång av våra kommuner har det visat sig att kommunerna tar väldigt lätt på uppgiften. Det finns kommuner där äldrerådet inga uppgifter har och det finns kommuner där äldrerådet arbetar i nära samförstånd med stadsstyrelse och socialnämnd. Den kommun jag är verksam i hör till den senare kategorin.Jag har hört att eftersom lagen inte ger några nya pengar skall vi inte bry oss om den och självfallet är lagen dålig. Frågan har onekligen något med attityder att göra.
Vad kan man då göra? Personligen tror jag på ett starkt äldreråd i alla kommuner. Då nu social-och hälsovården i grunden förändras och det administrativa ansvaret flyttas till landskapsnivå får de äldre inte glömmas bort. En ombudsman med ansvar för de äldre bör inrättas. Personligen lever jag med en hoppfull inställning till att socialpolitiska frågor skall få en ny tyngd. Allt är inte beroende av pengar.
Lasse Hoffman
Förbundsordförande