Ett nytt verksamhetsår har inletts. Vi har årsmöte den 28.02. kl.14.00 och verksamheten för 2018 slås fast. Verksamhetsplanen för 2017 poängterade synliggörandet av förbundet och dess verksamhet externt, uppföljning av av vårdreformens fortskridande i riksdagen, förstärkning av de regionala föreningarnas verksamhet, samt möten i regionerna..
För mig som ordförande var utarbetandet av det äldrepolitiska programmet det absolut viktigaste. Programmet godkändes i partistyrelsen i februari efter en rätt livlig debatt. Programmet är en uppföljning av det tidigare programmet nu med beaktande av social och hälsovårdsreformen. Vi hoppas att de synpunkter vi framfört skall vara riktgivande i våra kommuner. Vi har försökt ge råd både för stora kommuner som mindre kommuner. Vi som skrev betänkandet har varit med i det arbete som skett på kommunal nivå. Vi får se vad våren för med sig gällande hälsovårdsreformen. De äldrepolitiska synpunkterna har varit i bakgrunden tillsammans med de övriga socialpolitiska frågorna.
Det som under de senaste månaderna varit i förgrunden är hemvården och hemsjukvården. De flesta skribenterna har inte gjort åtskillnad vilket gör debatten svår att förstå. Det är nämligen skilda saker med olika tyngdpunkter. Man kritiserar hemvården både då det gäller personal som hela verksamheten. Om vi går tio år bakåt i tiden gällde kritiken huvudsakligen det vi då kallade för äldreboende eller till och med åldringshem. Man ville absolut komma från systemet. Kritiken gällde såkallad anstaltvård och gällde också andra sektorer än åldringsvården. Nu är vi i en motsatt situation. Pendeln har svängt. Äldreboendet har inte avskaffats. Fortsättningsvis är det möjligt att välja boendeform med olika former av service. Vi kan när som hellst komma in i olika hem för äldre med olika slag av egen finansering. Om man inte har ekonomiska möjligheter måste kommunala villkoren uppfyllas. Vi har i vår kommun i huvudstadsregionen påpekat att ingen lämnas vind för våg, trots påståenden om det motsatta. Undantag finns som i alla samhällstjänster. Vi uppmanar alla seniorer att sätta sig in i olika boendeformer och delta i debatten.
De slutsatser man kan dra av det vi nu har är att alla människor är olika och har olika behov. Vi som varit med länge ser utvecklingen som positiv. Vi kan välja boendeform. Olika kommuner har olika utbud, men i huvudsak har utvecklingen varit bra ned valmöjligheter då det gäller boendet.
Diskussionen kring de äldre har inte speciellt gällt hemsjukvården. I svenskspråkiga kommuner är det förstås inte ett problem. Problemet finns i våra stora kommuner med en procentuellt liten svensk befolkning. I detta nu är det omöjligt att få personal. Vi talar hela tiden om att få svenskspråkig personal. Faktum är att vi behöver tvåspråkig personal. Kommunerna i huvudstadsregionen är tvåspråkiga men ämbetsspråket är finska. Klienterna är svenskspråkiga men arbetsmiljön är finskspråkig. De närvårdare vi utbildar i regionen söker huvudsakligen till svenskspråkiga områden i östlig och västlig riktning. Det utbildas också för få och antalet sökande är för litet. Vad göra. Utan att på något sätt provocera behövs tvåspråkig utbildning.
Efter det att riksdagen behandlade medborgarinitiativet om pensionerna har det varit tyst kring pensionsfrågan. I nästa års budget finns en höjning av garantipensionen. Det har ingen betydelse. En ordentlig genomgång av pensionerna krävs och initierades också i riksdagsbehandlingen. Som ordförande för Svenska pensionärer i Finland har jag i alla sammanhang tagit upp frågan kring kvinnornas pensioner. Kvinnornas pensioner är avsevärt lägre än männens. Det är skillnad på 400 euro. Medelpensionen för kvinnor är kring 1200 euro. Alla kan räkna ut vad framtiden för med sig eftersom man nu måste jobba längre än tidigare. Det krävs 40 tjänsteår för full pension. Som exempel tar jag min hemkommun Esbo. Vi har 4000 svenskspråkiga pensionärer. Av den gruppen ligger 25% under det som vi kallar fattigdomsgränsen. De flesta är kvinnor.
Tillsammans med Svenska kvinnoförbundet ordnar vi ett seminarium i april i år där kvinnornas pensionsfrågor diskuteras. Vi hoppas att unga kvinnor deltar eftersom deras framtid är i vågskålen. Jag hoppas att pensionsskyddscentralens uppgifter blir allmänt kända. De rätta uppgifterna är viktiga . Jag önskar min efterträdare lycka till i det gemensamma arbetet.
Förbundsordförande
Lasse Hoffman